BÅGSKYTTEN
vilket vi tyckte lät flickaktigt. Disponenten betalade en mark för
varje svans, Poju hade hört att Militärekiperingen gav fem mark
för skinnet, men när vi kom dit med en påse svanslösa råttor och
undrade om de kunde flå dem åt oss, blev vi utkastade. Det fanns
två bostäder i gårdsbyggnaden, vi bodde i ett rum med vedspis
och fönstret mot soptunnorna. Golvet var kallt som en skridsko-
plan, lillflickan sov med mamma för att hållas varm, morsan var
noga med det för en annan brorsa, som var min helbror, hade fått
lunginflammation när jag inte ens fanns. Fotot av honom stod på
hyllan, han låg i sin kista och såg ut som om han sov men om jag
stirrade tillräckligt länge så brukade han blinka till mig.
Morsan eldade köksspisen så långt veden räckte, lillbrorsan
hostade och hade feber och om du tror att det bara var att gå
till doktorn så tror du fel. Och stora syster, hon drömde sig
bort, drömde sig till andra tider då hon skulle gå i fina, nya
kläder, permanenta håret och promenera fram och tillbaka
längs esplanaden i armkrok med en pojke, jobba som hissflicka i
varuhuset, måla läpparna röda och allt skulle vara fred och fröjd.
Men alla fästmannakandidater låg i sina gropar med fingret på
avtryckaren och väntade på att ingenting skulle hända. Det
var bara jag och mina kumpaner, som var för unga för att bli
inkallade, som hoppades att kriget skulle pågå så länge att vi
kunde gå med som frivilliga och sticka bajonetterna i alla satans
fiender, befordras till generaler och överstar, vinna kriget och
fira med feta cigarrer och brännvin. Och bilar skulle vi ha, inga
gengasbilar utan riktiga bensindrivna. Och kvinnor. Det fanns
de av oss som tänkte gifta sig och de som bara tänkte surra från
blomma till blomma, det var sånt man tänkte på, pratade och