VED
drömde om. Men vi visste att det allra finaste var att offra sitt
liv för fosterlandet. Att bli krigsinvalid och förlora en arm var
inte heller fy skam också om en arm inte rankades lika högt som
ett ben. Att ge båda armarna för fosterlandet och inte kunna
torka sig där bak eller pissa utan hjälp var bara pinsamt och gav
ingen hjältestatus. Men det allra värsta man kunde göra var att
fly fältet, att desertera, lämna kamraterna i sticket och snöpulsa
till skogs, gömma sig som en skrämd hare i gropen. Nej, en
fanflykting var inte ens värd priset på patronen han fick i skallen
som straff, det hade de äldre pojkarna berättat för oss innan de
blev inkallade. Det fanns också de som hade åldern inne för att gå
med som frivilliga men som ändå hängde kvar på hemmafronten,
velade hit och dit och hade svårt att bestämma sig, som om de
inte riktigt visste vad de skulle göra av sina liv men ändå inte
hade lust att ge dem för fosterlandet innan de ens hunnit bli av
med svendomen. Fast det var inte heller så lätt, för i dessa tider
knep de jämnåriga flickorna ihop knäna för civila drönare, det
var bara med soldatgossar på permission som man trolovade sig
och sedan tog ut bröllopsnatten i förskott, för brudarna visste
att pojkstackarna kanske inte skulle komma hem helskinnade
utan i delar som skramlade i kistorna när de bars till den sista
vilan. Men Olli, Poju och jag blev aldrig tillräckligt gamla för att
duga till kanonmat, också om prästerna ännu länge fortsatte att
skovla jord över kistorna och profetera om den yttersta dagen då
alla lemlästades delar, som låg utspridda här och där i skog och
mark, hängde i grenar eller låg fastsmetade på stenar, skulle fogas
samman av den himmelska demiurgen och resa sig ur gravarna
när domedagsklockorna dånade. Men dödsbudet var förstås