BÅGSKYTTEN
ingenting man gick och hoppades på i hemmen. Den ärofulla
krigardöden i all ära, jovisst, så länge det inte var de näras och
käras namn som graverades in på marmorplattorna och hängdes
på väggen i den gamla skolan under Pro Patria i guldskrift. Nej
tack till alla högtravande fraser om liv som offrats för fosterlandet,
de betydde inte ett skit mot att få hem en älskad make, en son
eller en bror, må vara sårad eller invalidiserad men ändå vid liv,
och fick man välja mellan ingenting och någonting, om så bara ett
talande huvud på en torso, så valde man det framom ingenting.
Vad torson själv tyckte om saken var inte så viktigt.
Farsan, han som inte var min riktiga, han slog mig aldrig. Jag
minns det som i går när han kom hem på sin sista permission. Vi
satt vid köksbordet, han var på fyllan, inte mycket men passligt,
morsan stökade med sitt, mormor satt halvdöv i gungstolen,
syrran var hos nån väninna och lillflickan och lillbrorsan låg och
sov. En vän tillfarsan hade också fått permission och de skulle ha
kommit med samma tåg. Dagen innan, det var en alldeles vanlig
dag, mörkret hade ännu inte fallit och de låg där i sin grop och
spanade mot skogsbrynet på andra sidan av det snötäckta fältet
som på sommaren hade varit någons åkerplätt och nu skulle
försvaras till sista blodsdroppen, inte av herrarna som så bestämt
utan av soldaterna som utsetts till blodgivare. De låg där och
stirrade och hoppades att ingenting skulle hända medan fienden
mittemot tryckte i sina gropar och hoppades detsamma. Farsan
och hans vän hade just avslutat sin måltid, sörplat i sig soppa ur
sina tornistrar, soppa som ännu värmde i magen, och vännen
tände sin sista cigarett trots rökförbudet. Farsans cigaretter var
slut och han satt eller stod i gropen och drog in doften från den