BÅGSKYTTEN
takluckan och spanade efter fiendens bombplan, redo att spänna
våra bågar, sikta på pilotens ögon och göra honom blind så att
han inte visste vad som var upp eller ner, öst eller väst, se planet
irra hit och dit för att till sist störta och krascha genom havsisen.
Det var när jag låg i sängen, låg där skavfötters med lillbrorsan,
det var när jag vaknade på natten och håret hade frusit fast i
tapeten, vägguret tickade och alla sov, också katten som låg på
spisen och hade det gott i sin medfödda päls. Det var då jag
bestämde mig för att också jag skulle dra mitt strå till stacken.
Jag var elva år gammal och kände ansvaret vila tungt på mina
axlar, och för första gången på länge kände jag mig nästan lycklig,
glömde till och med farsan som hukade där långt borta i sin
grop medan jag låg och smidde planer på hur också jag skulle
dra mitt strå till stacken och jag tänkte inte på barr utan på ved,
riktig brännved som gav värme, eld i spisen och hett vatten,
varm gröt och soppa, varma väggar och golv. Också veden var på
kort, det kom hästlass med blandved då och då som skulle hinna
till för husets alla invånare, ved som syrran och jag kastade in
i vedkällaren. Finare folk, som bodde i de större lägenheterna,
hade egna leverantörer och eldade med björkved i sina utsirade
kakelugnar som både gav och höll värme så mycket bättre än vårt
spisskrälle som måste matas hela tiden för att hålla oss vid liv.
Alla hade vi hört om gamlingar som dukat under för att de inte
haft tillräckligt med ved.
Men jag visste var det fanns ved hur mycket som helst.
Nere i hamnen.
Veden hade kommit samma vinter med godståg. Olli, Poju och
jag hade sett tågen dra förbi, tåg efter tåg med fullastade timmer-