VED
vagnar med ved som radades längs kajkanterna i flera meter
höga staplar. Vi brukade smyga omkring där, leta efter gömda
spioner. Ibland stötte vi ihop med andra gäng, pojkar i vår ålder
som vi råkade i slagsmål med, nästan på riktigt, med blåmärken
och näsblod som följd, innan vi inledde fredsförhandlingar och
blev vänner. Jag berättade för Poju och Olli om min plan och
samma kväll svor vi eden i vedkällaren och beslöt att redan nästa
dag, ifall det inte var stjärnklart bombningsväder, sätta planen i
verket. Jag valdes till ledare eftersom det var min idé. Poju, som
var äldst och nästan tolv, bjöd på papyrossen, lät den gå runt. För
varje bloss lyste glöden upp våra ansikten och det kändes nästan
som att blanda blod.
Vi vaknade till en molnig dag. På givet klockslag samlades vi
i vedkällaren, kom överens om strategi, lösenord och signaler.
Pojus och Ollis sparkstöttingar och min lillebrors kälke, som
han fått ärva av mig, stod parkerade utanför dörren. Kanske det
inte var modet utan kylan som satte oss i rörelse. Det var mörkt,
som om Guds kolsvarta hand vilade över oss när vi lämnade
gården.
Som ledare var jag tvungen att gå först där jag drog på lille-
brors kälke medan Poju och Olli långsamt gled fram på sina
sparkstöttingar bakommig. Vi mötte inte en enda människa, alla
gatlampor var släckta, det var bara snön som lyste upp vår väg ner
genom trähuskvarteren där skorstensröken låg som tätast och fick
det att svida i ögon och hals. Ingen sa ett ord. Jag vet inte vad som
rörde sig i de andras huvuden men själv hoppades jag på att något
skulle hända som skulle tvinga oss att retirera med äran i behåll.
Men ingenting hände och hur långsamt jag än försökte gå så tog