BÅGSKYTTEN
gatan slut och vi spejade fram bakom den sista husknuten ett
stenkast från järnvägsspåret bakom vilket vedstaplarna tornade
upp sig. Det var inte jag, det var som om någon annan tvingade
mig att höja armen och ge tecknet att kusten var klar. Försiktigt
ryckte vi fram den sista biten, noga med att kälkens och spark-
stöttingarnas medar inte vidrörde skenorna, tills vi stod vid foten
av en hög stapel med långa kluvna vedträn som aldrig hade rymts
in i vår köksspis. Utan ett järnspett fanns det inte en chans att ens
rubba de tunga och fastfrusna klabbarna. Men vi måste ju visa
att vi var våra fäder värdiga, allt annat hade varit en skam. Så vi
kämpade på, turades om att viskande räkna till tre för att sedan
med förenade krafter dra och bända och sparka, men vedträna var
lika orubbliga som stenar i en mur, och det var ingen lek längre, vi
svor högt och ursinnigt, svor som skogshuggare och kämpade på
tills krafterna tröt och vi bara stod där framåtböjda och flämtade
med händerna på knäna och förstod att vårt ärofulla tilltag att
stjäla ved för att ge värme till de fattiga hade misslyckats, att vi
skulle återvända hem lika tomhänta som när vi drog iväg, att det
enda som återstod var en snöplig reträtt.
Ingen av oss hade hört honom komma, men plötsligt var vi
fångade i en ljuskägla. Gestalten bakom den starka lampan var
storvuxen och bar uniform. Han kom ett par haltande steg när-
mare, lyste oss i ansiktet i tur och ordning där vi stod förlamade
av skräck med uppsträckta händer för att visa att vi gav oss utan
strid.
Han sa ingenting, gav bara ett tecken åt oss att ta med spark-
stöttingarna och kälken och följa med. Vi kunde ha flytt, han
haltade och vi var snabba som harar, men vi hade alla hört histo-