VED
rierna om hamnvakterna som var ännu snabbare att dra pistolen
och att det bara var det första skottet som var ett varningsskott.
Så vi traskade på genom hamnområdets virrvarr av plank och
stenkolshögar, vedstaplar och järnvägsvagnar. Vakten stannade
framför en tredjeklassvagn som stod på ett stickspår. Ur den lilla
skorstenshuven på taket ringlade sig en vit rökspiral.
Du, sa han och pekade på Poju, kan gå. Och du också, sa han
åt Olli. Men du stannar kvar.
Jag vet inte varför han valde mig.
Utan ett ord tog Poju och Olli sina sparkstöttingar och lämnade
mig ensam med vakten.
Jag fick gå först in. Värmen slog emot mig när jag öppnade
dörren. Det var luckor för alla fönster men en fotogenlampa
lyste upp den bortre delen av vagnen där en kamin stod med en
gryta på plattan. Sockor och vantar hängde på tork, det luktade
gott av brinnande ved, vått ylle och ärtsoppa.
Stig framåt i vagnen var god, sa vakten bakom mig och lät
plötsligt alldeles vänlig. Sätt dej, sa han sedan och pekade på
träbänken närmast kaminen. Själv slog han sig ner på en pall,
tog några vedträn ur en korg, öppnade kaminluckan och lade
veden på den glödande bädden som omedelbart fick klabbarna
att flamma upp. Han stängde luckan, reste sig och tog ner en
tallrik och en sked från bagagehyllan, lyfte på grytlocket och
slevade upp av ärtsoppan.
Varsågod, sa han. Du är säkert hungrig.
Han placerade tallriken på det väggfasta fönsterbordet och
jag förstod ingenting. Jag hade väntat mig stryk, att han skulle