BÅGSKYTTEN
ha knipit hårt om min nacke, luggat mig, skrikit till mig, gett mig
en ordentlig avhyvling.
Jag hade ätit middag för en timme sedan men ärtsoppan väckte
min aptit igen. Jag fick knäckebröd till och kände mig inte så
rädd längre. Vakten åt direkt ur kastrullen med soppsleven. Vi
lät maten tysta mun, det var först när han skrapat upp det sista
ur kastrullen och fått eld på cigaretten som han bröt tystnaden.
Du är väl för ung för att röka, sa han.
Jag begrep inte varför han ville språka med mig. I hans ögon
borde jag ha varit en simpel tjuv. Och jag var van vid att vuxna
för det mesta bara gav order, befallde mig att göra det ena och
det andra och fortare än fort.
Han frågade hur gammal jag var.
Han undrade om min pappa var i kriget.
Jag bara nickade, vågade inte öppna munnen.
Han kommer nog hem snart, sa vakten. Alla krig tar slut någon
gång.
Så bytte han samtalsämne och kom till saken.
Den där veden, sa han. Den går inte att elda med ännu. Den
måste torka över sommaren först.
Jag nickade igen.
Vakten log. Såg mig i ögonen och log.
Men jag har torr ved här bakom vagnen så att det räcker och
blir över, sa han. Riktig kaminved. Du kan få litet av mig. Men
först vill jag att du hjälper mig med en sak.
Han reste sig från pallen och satte sig bredvid mig på bänken.
Jag fick en hel säck med ved med mig. Vakten lade den på
kälken och sa att jag kunde hämta mer när jag ville, men att jag