VED
måste komma ensam. Jag kan ju inte dela ut gratis ved till hela
stan, sa han.
Jag måste ha tackat och bockat.
Kälken var tung att dra. När jag kommit över skenorna stod
Olli och Poju där och väntade. Jag berättade för dem vad som
hade hänt, men inte allt, och tillsammans turades vi om att dra
kälken upp för den brantaste gatan. Jag gav veden till dem. De
protesterade, tyckte förstås att vi skulle dela klabbarna rättvist
mellan oss. De förstod mig inte och jag kunde inte förklara.
Hemma berättade jag för lillebror vad som hade hänt, men inte
allt. Inte heller han begrep varför jag inte tagit min andel av
veden.
Det gick någon dag tills den där klara dagen kom, med blå
himmel och solsken. Lillbrorsans hosta hade lämnat honom och
hoppat över till mig i stället. Jag fick feber och låg till sängs, frös
och svettades om vartannat medan brorsan sprang ut för att leka,
så fort han fått i sig morgongröten stack han som en pil till kälk-
backen i parken. Han tittade säkert in någon gång under dagen
för att värma sig, äta någonting och så iväg igen. Jag minns inte,
jag måste ha sovit då. Den blå timmen övergick i skymning och
mormor drog ner mörkläggningsgardinen, kastrullen puttrade
på spisen, storasyster dukade bordet, granngubbens radio höll
låda bakom väggen, mor kom hem. Jag orkade inte stiga upp, sa
att jag inte var hungrig.
Då gick flyglarmet.
Vi visste alla vad vi skulle göra, det var inte första gången.
Jag var yr av feber och hölls knappt på benen när jag steg upp,
paltade på mig ytterkläderna medan larmet tjöt och luftvärnet