BÅGSKYTTEN
mullrade på. Morsan svepte en tjock filt runt lillasyster och vi
kunde inte stanna där och vänta på lillebror utan måste rusa till
skyddsrummet, och kanske vi trodde att han sprungit dit direkt
i stället för att komma hem, det var proppfullt när vi kom ner,
men ingen brorsa syntes till och mor gav lillasyster till mormor
och tänkte ge sig iväg för att leta efter honom och just då small
det, det var en skräll från helvetet, och vi satt med huvudet
mellan knäna och jag bad till den gud jag just i den sekunden
trodde på att han skulle se till att inte ett hår kröktes på brorsans
huvud.
Så kom signalen att allt var över, bombplanen hade fällt sin last
och var på väg hem, förutom de som luftvärnet skjutit ner. Både
huset och gårdsbyggnaden stod kvar men brorsan var inte där,
och snart visste husets alla invånare att han var försvunnen. Vi
samlades på gården, vi hörde redan brandbilarnas sirener och nå-
gon ropade att hamnen hade bombats, och jag satte iväg, sprang
mot eldskenet, mot de flammande lågorna, röken vällde emot mig
men ingenting kunde stoppa mig, jag sprang och sprang eller det
var benen som sprang av sig själva, jag såg övertända hustak, ett
urblåst stenhus där man kunde se in i alla rummen med sängar
och bord och stolar och nere i hamnen stod hemlösa människor,
brandmännen drog på sina slangar och sprutade vatten på de
brinnande vedraderna, lågorna flammade högt mot himlen och
det var som att se en stad med hus och torn och tinnar brinna
ner framför våra ögon. Och jag såg hamnvakten som haltade av
och an, fäktade med armarna och skrek att alla civila skulle gå
hem, att det var farligt att vara där, att brandmännen måste få
sköta sitt jobb. Jag minns råttorna, råttorna som sprang i sicksack