VED
mellan våra fötter, jag såg brinnande råttor som sprang runt och
runt i cirklar tills de bara sprack och gick upp i rök.
Jag fick lunginflammation och höll på att stryka med men
klarade mig, blev frisk och kriget tog slut, eller kanske bara tog
en paus för att fortsätta senare.
Jag hostade länge men också hostan tog slut. Mörkläggningen
tog slut. Gatlyktor och skyltfönsterlampor lyste över esplanadens
snövallar och gångarna där storasyster promenerade arm i arm
med en väninna och snart med en soldatgosse som kommit hem
hel och välbehållen. Jag var äldre nu, ville inte leka längre utan
strövade omkring i staden, ibland med Poju och Olli, ibland
bara med Poju och ibland för mig själv. Det hände att jag letade
efter lillebror, jag var ännu för mycket barn för att sluta hoppas
på ett under.
Kälken hittades aldrig. Inte ett enda klädesplagg. Ingenting.
Det blev aldrig någon kista att lägga honom i.
Farsan kom hem i ett enda stycke, slog sig ned vid bordet,
morsan stod vid spisen och grät och mormor satt döv i gungstolen
och syrran promenerade eller var på jobb, katten spann i min
famn och farsan bara satt där tills han tände en cigarett, tog ett
enda bloss och fimpade, sopade askfatet i golvet och gick ut.
Sjömannen tystnade, det blänkte till i hans gråblåa ögon. Han
skakade fram en filterlös ur det gröna paketet och tände den.
Jag vet inte varifrån tanken kom, sa han. Jag förstår inte hur vi
kan tänka överhuvudtaget, det handlar ju bara om elektricitet
och kemi, men tankar kommer och går, somliga försvinner och
andra stannar kvar och den här tanken, som bara dök upp en dag