37
Att klättra utan arm
P
latån är en utskjutande klippa, inte särskilt stor,
men en avsats där vi får rum. Vatten droppar ner
för bergets kanter, berget förbereder sig för våren.
Kallt vatten rinner in under min skjortkrage då jag böjer
mig ner och letar efter repändan.
Den har fastnat mellan två stora stenbumlingar. Jag
hade inte behövt vara orolig då jag klättrade, repet sitter
så hårt att jag låter det vara kvar. Det kommer att hålla
för Lydia och Syrsa också.
Jag lägger mig på mage och ser ner. De har båda ansik
-
tena vända uppåt, repet dinglar mellan dem.
– Ni kan komma nu, säger jag. En åt gången.
– Jag måste ha med läkarväskan, säger Lydia.
Jag suckar, men det är klart att den måste med. Lydia
är läkekvinna, hon går aldrig någonstans utan sin väska
med mediciner, torkade växter och bandage.
– Jag vill först, ropar Syrsa. Jag kommer nu!
Hon tar tag i repet och försöker göra som jag gjorde.
Hon hänger i armen och kniper tag med benen om det