39
ker på det, men när man inte kan är det svårt.
– Nu är det din tur, säger jag. Jag kan klättra bakom.
Syrsa griper tag i repet och den här gången går det
bättre. Hon flyttar sig långsamt uppför repet och har
kommit nästan halvvägs innan hon vänder sig om.
– Jag orkar inte längre, säger hon och flåsar så mycket
att hon knappt får fram orden. Det är jättetungt. Här
finns inget att hålla sig i.
– Tänk inte på det, säger jag och skjuter på med hu
-
vudet mot hennes rumpa. Man kan inte tänka på hela
vägen, bara en bit i taget.
– Men jag orkar inte, det är jättelångt kvar!
– En gång till orkar du. Såja, en gång till orkar du.
Bit för bit segar vi oss uppåt, det är tyngre att klättra
långsamt än snabbt och jag blir så varm under skjortan att
jag känner hur den klibbar på ryggen.
– En gång till, upprepar jag. En gång till orkar du.
Så är vi äntligen framme vid platån och Syrsa kan rulla
över på marken.
– Jag … orkar … inte … mer … får hon fram.
Jag försöker låta bli att tänka på att vi bara kommit till
bergets första platå. Jag har ingen aning om hur många
platåer vi måste ta oss till innan vi når så slätt berg att vi
kan gå istället för att klättra.
– Vänta här, säger jag och rutschar ner för andra
gången.