40
– Vad fin du var med Syrsa, säger Lydia när jag landar
bredvid henne. Du får henne att orka mycket mer än hon
visste att hon orkade.
– Nu är det din tur, säger jag. Du ska ta i repet …
Lydia greppar repet med båda händerna. Jag saknar
sällan min andra arm, men då jag klättrar i berg skulle
två armar vara bra. Kanske är det därför jag tycker så illa
om berget, det påminner mig om vad jag inte har.
– Och så kniper du åt med …
Jag hinner inte längre innan Lydia är på väg. Jag blir så
förvånad att det tar ett tag innan jag kommer mig för att
klättra efter.
– Vad skicklig du är, säger jag när vi båda rullar över
kanten på platån. Har du verkligen inte klättrat tidigare?
– Jag såg hur du gjorde. Det är inte så svårt.
Syrsa fnyser.
– Det var jättesvårt, och tungt, och jag tycker inte om
att klättra. Jag vill stanna.
– Här?
Platån är inte mycket större än att vi tre ryms.
– Vi måste vidare, vi kan inte stanna här.
– Men vi kanske kan övernatta, säger Lydia. Det är
sent och ögonstenen försvinner inte.
Jag vill säga emot, jag vill att vi tar oss vidare, att vi
klättrar hela natten och når upp och in så fort vi bara kan,
men jag vet att hon har rätt. Syrsa måste få vila.