. Måste orka hem. Så här: ena foten, andra foten. Ena
foten. Andra foten. Långsamt och bestämt, inte pausa för då
kan det hända att man lägger sig i snödrivan. Inte lägga sig i
snödrivan, ena foten, andra foten. Inte för snabbt för då orkar
man inte ända hem. Inte för snabbt för då träffar klackarna
marken och det gäller nu att sätta ner tåspetsen först, försiktigt
så inte stöten från hälen går längs ryggmärgen upp till hjärnan
och får magen att vända sig.
Inte berätta för någon. Det är det viktigaste. Skuffa allt längre
ner så det inte trycker på hjärtat. Det är bara det att där nere
finns magen och då vänder den sig och ett litet gult snöre ritar
ett spår i snön, svetsar sig genom marken med en liten hälsning
till blomman där nere. Aldrig berätta för någon. Se till att inte
Susanna får veta, speciellt inte Susanna med sina rena lakan ska
få veta. Om ingen vet har det aldrig hänt.
Ena foten. Andra foten. Hon är envis, den där Betinkan.
Långsamt tar hon sig hem genom blixtarna i den vita snön,
förbi husen där gardinerna dragits för, ansiktena vänts bort.
Långsamt går hon hemåt i vintersolen.
Bredvid henne lufsar vargen.