stunder som bekräftade ens existens. Ens rätta, myspysiga och
lyckade, för att inte säja det rent ut, lyckliga existens bland de
andra med likadana lapptäcken virade kring sig.
Sannerligen! Det skulle bli luciakröning också denna regn-
våta, mörka fredag den trettonde december!
Men, men, men.
Längst borta i det bakersta hörnet av torget, dit julens ljus
inte riktigt vill nå, står en grupp som inte hör dit. En grupp
som kan störa bilden om man väljer att se åt det hållet, vilket
man ju naturligtvis undviker så gott det går. Vilka är de? Vad
gör de här? De ser så konstiga ut, inte alls sobra och välkam-
made och allt det där. De ser ut som någonting helt annat,
motsatsen, kunde man nästan säja. Det är en hög unga flickor
med för mycket mejk, för spända kläder och alltför högljudd
konversation. De där flickorna som nästan dragit skam över
alltihopa är det, flickorna som hade almanackor som såg ut
som trasmattor. De där som inte använde sina små böcker till
att hålla reda på tider och viktiga möten, så som de flesta som
står på torget den här aftonen gjorde. De här flickorna använde
almanackorna till att hålla reda på sitt kärleksliv, som annars lätt
hade kunnat uppfattas som okontrollerat. Dagarna i de här små
kalendrarna var målade i olika färger beroende på vilka pojkar
flickorna varit i kontakt med, så att säja, under veckoslutet. Ja,
eller mitt i veckan också förstås.
Gunttas trasmattor var de färggrannaste av alla. Och det var
det som var så underligt med Guntta att ingen tyckte att hon
på något sätt, nej inte ens ditåt, var horaktig. Det berodde på
hennes klara, strålande oskuldsfulla ögon, och vem vill inte vara
i närheten av en sådan ren och oförstörd själ?
Sedan fanns det de andra flickorna, med helt andra ögon.
Matta, osäkra ögon som inte strålade det minsta och alma-