ju utseendet. Det säjer sig självt att ingens trasmatta kan bli så
färggrann och fin om man inte är en riktig magnet. Långt ljust
hår, vita tänder blottade i ett ständigt leende och så vidare.
Och så de strålande ögonen naturligtvis. Ögonen med löfte
om en helig förening med henne, vilket automatiskt betydde
rena själar för alla inblandade, visste vännerna. Det var därför
de gjorde det varje anständig mänska med lojalitet och samvete
gör, och i flera veckor stod utanför Elanto med kandidatens
nummer färdigt ifyllt på röstsedlarna. Sedan var det bara för
de förbipasserande att skriva sitt namn och sin adress under
och så var saken klar och en röst till hade lagts på kandidat
nummer ett, allas vår Guntta. Och det är klart att folk gick
med på att rösta på just den kandidaten. Ingen ville ju under
någon längre tid stå på en trottoar i den välfriserade lilla staden
omringad av den här sortens valarbetare. Kanske någon till och
med kunde tro att man kände dem, eller ännu värre var släkt
med dem, och så röstade folk som aldrig förr och alla rösterna
samlades snyggt i Elantokassar och så slängde Guntta ett par
mark i kassarna, tejpade ihop dem och så mutades någon från
en lägre klass med ett par tubakar och travade upp med dem
till tidningens kontor, för det var där rösterna räknades och
resultatet publicerades. Och på tidningen undrade ju alla så
där lite försiktigt att vad betyder det här? Hur är det möjligt
att det kommer in så många röster så snabbt på just den här
kandidaten och nästan inga pengar? Fast det sa ingen högt, för
sådant brukar man inte göra i småstäder, men så en dag kom
vännerna själva in med några välfyllda kassar, och då blev de
omedelbart inkallade till chefredaktören och utfrågade, och när
chefredaktören sa att han bara undrade en sak och det var att
varför alla Gunttas röster kom i Elantokassar, förklarade vän-
nerna med sina matta men nu tårfyllda ögon att våra mammor