het inte hade ställt till med alltför mycket lidande, och att de
bad av hela sina ungflickshjärtan att vare sig skolan och dess
tradition, J.L. Runebergs minne, hem, gata, staty, samlade verk,
rävskinn och sjuksäng eller tidningen, Luciatraditionen och
Elantorörelsen hade fått någon som helst fläck på sina rykten
på grund av deras oförsiktighet. Den sista frågan de strävsamma
vännerna hade var om det kanske skulle vara passande med en
offentlig ursäkt i form av en insändare i lokaltidningen där till
exempel vännernas, kandidatens, rektorns samt skolans namn
kunde framkomma, men det tyckte rektorn inte, absolut inte.
Vissa saker håller man helt enkelt inom familjen, så att säja, och
What happens in Vegas stays in Vegas! skrattade rektorn lättat,
och såg sig själv i en snygg svartvit maffiafilm med whiskyglas
och cigarr. Till tonerna av Frankie-boy-let-the-mob-clean-up-
the-shit-Sinatra kände han hur hela den här obehagligt solkiga
lilla fadäsen nu höll på att få en upplösning som var riktigt
lysande, som en neonskylt utanför ett casino ungefär, och då
lärde sig vännerna sin läxa och det var att alla inte har uttrycks-
frihet i det här landet. Att det som gällde var att offentligt,
utåt alltså, vara av den rätta åsikten och göra valkampanjer
för de rätta kandidaterna och inte trampa på fel tår. Det var
antagligen det bästa som någon skola någonsin hade lärt ut
till en elev, för med den kunskapen kommer man långt i den
riktiga världen.
Anna med det korta mörka håret och inte en enda färg i sin
almanacka hade inte en chans i valet, vilket bevisar att också lata
och odugliga elever är beredda att jobba flitigt för något de tror
på. Och så flitigt hade vännerna jobbat att saken var klar, och
vem har sagt att en Lucia måste kunna sjunga? Det viktigaste
är det inre: godhet, välvilja och mänskokärlek, hade det stått