uppe i den lilla staden med sina kullerstensgator, och förstod
precis exakt att hela bygdens egen Lucia inte kunde förtalas och
befläckas hur som helst och polisväsendet förseglade sålunda
sina läppar i det heliga uppdragets namn och lagens långa polis-
arm gjorde som alla polisarmar gjort i alla tider och valde att ge
absolution för den lilla olyckshändelsen. Och berättelsen slutar
så lyckligt, så lyckligt för det fanns ju inte riktigt, hur ska man
nu säja, bevis dehäran mot huvudbovarna dedäran, så också
dessa ondskefulla varelser kunde fira Lucia i allsköns ro denna
välsignade decemberkväll.
Och där! Där genom den vackert upplysta Gamla stan kom
hon! Där kom Lucian i sin släde dragen av en riktig häst! Där
kom Lucian i sin vita skrud, och det knyckte och gnisslade
på de välsandade gatorna, för gatuavdelningen ville ju också
visa sig från sin bästa sida den här kvällen och hade skyfflat
på ett ordentligt lager så inga gummor skulle falla och bryta
benen och belasta sjukvården och skattemedlen i onödan. Men
Lucian var överjordiskt vacker och hästen stark, och alla små
tomtar stod med tända lyktor och Lucians händer darrade, av
nervositet naturligtvis, stackarn, och ögonen förstärktes av ett
lite tjockare lager mascara (man måste ju ha lite mer en sådan
här dag, för det är ju så mörkt och man vill ju att mänskorna
längre bort på torget också ska få se de vackra ögonen), och
därför var det helt enkelt mascarans fel att Lucians ögonlock
var så där lite halvtunga.
Och visst utförde Lucian sina uppdrag till allas belåtenhet
och tittade med sina stjärneögon in i gamlingarnas skumma
på åldringshemmen, lade sin kallfuktiga hand på deras panna
och sa att det blir nog bra, snart får nog tant fara hem igen,
för Lucian trodde att hon var på ett sjukhus, och då blev ju