blivit det första. Hur skulle han annars stå ut med att vara allt
det där?
Nästan längst bort där på torget den där kvällen står också
Betinkan, en i flickgänget av mattväverskor. En som så gärna
skulle vilja vara medelpunkten och ha de färggrant glada tras-
mattorna i almanackan. Bära ljuskronan och vara vit som snö. I
själen. Men hon kan inte vara vit. Hon kan bara vara röd. Röd
som alla arbetarkärringarna före henne i släkten. Och hon kan
också vara svart. Men inte som ebenholts, utan som en sotflaga
högt ovanför pipan i en alltför ivrigt eldad bastu.