32
Så när vi tågade mot bassängen hade han fortfarande mobilen med
sig. Jag simmade 125 meter helt själv medan pappa knappade klart,
och det var nästan crawl och det är supersvårt.
– Okej,Tim! Jag är klar! ropade han stolt. Jag såg att han var glad
också.
Sedan hände allt på en sekund.Det började med att telefonen pling-
ade till fast allt borde ha varit klart.Pappa tog två snabba steg,kanske
för att föra mobilen till omklädningsrummet? Men istället:
Telefonen flyger iväg, i en liten men perfekt båge. Ner i vattnet,
vattnet som är både genomskinligt och blått samtidigt.Pappas ansik-
te förändras i slow motion. Ögonbrynen söker sig uppåt.Tänderna
möts och försöker hålla emot ett skrik som till slut kommer ut ändå.
Ett neeeeeej som är långt, så oerhört långt, och pappa låter gällare
än han brukar. Han gestikulerar, och pekar in i det turkosa, men
inga ord hittar ut ur munnen. Badvakten reagerar genast, kommer
springande, kliver ur sina plastiga sandaler, ropar en fråga åt pappa
och hoppar i när pappa inte svarar. Pappa kan inte svara. Han river
sig i sitt tunna hår. Andra simmare lämnar plats åt badvakten,de sim-
mar ut mot kanterna och börjar mumla med varandra för att reda ut
och förstå. Är det ett barn? Är det en vuxen? Badvakten dyker och
kämpar. Hans ansikte blänker när han ibland kommer upp ur vattnet
för att andas innan han dyker igen.
Till slut ropade jag rakt ut så att det ekade bland kakel och metall:
”Det finns ingen där! Sluta leta! Han har bara tappat mobilen!”