34
Jag såg simhallen som genom ett filter, ett svartvitt och lite sud-
digt.Jag blev så arg att det vinglade till inne i mitt huvud,och jag tog
sats, för jag ville stampa gubben på foten eller dra ner simbyxorna
på honom. Jag bestämde mig för att stampa, men jag missade. Ändå
skrek gubben till: ”Aoooooo” och jag förstod genast att han var
en fejkgubbe, för jag nuddade inte ens honom. Jag rusade iväg in i
bastun, gick så fort jag kunde över det hala golvet för jag fattade att
jag skulle falla om jag försökte springa. Nu är jag illa ute, tänkte jag,
men så hörde jag hur pappa ropade åt gubben.
– Min pojke ska du låta vara, han har haft det tufft idag, gå din
väg! Gå din väg!
Och någonstans inuti kände jag att det lättade. Han hade brytt sig
hela tiden. Om crawlandet och allt, att vi var där tillsammans.
Det var badvakten som hämtade pappa till bastun sen. Jag skämdes
lite, och bestämde mig för att inte prata med honom. Någonsin.
Men han såg så eländig ut att det började bubbla i mig av skratt.Det
började bubbla ur pappa också, och vi skrattade tills skrattet tog slut.
Sen satt vi kvar och det var helt tyst. Bastun var ett bo igen.
– Fast Tim, du får inte stampa på gamla gubbar, sa pappa.
Jag hummade till svar.
– Fast pappa, du får inte ta mobilen till simhallen.
Han hummade till svar och vi gick ut ur bastun, duschade och
klädde på oss.