Min syster Mikaela hade följare på Instagram.
Hennes följarskara hade vuxit sakta men säkert det senaste
året. Inom familjen retade vi henne för den, men jag visste
att åtminstone mamma var otroligt stolt över henne. Jag var
inte direkt stolt, men motvilligt imponerad.
– Tänk så bra att Mikaela inte behöver söka nytt jobb di-
rekt utan kan vara hemma med Theo, sa mamma ofta. Hon
sa så också när Mikaela var med och hörde. Jag hade trott att
Mikaela och jag skulle mötas i en blick när mamma sa så, det
var en typisk mammareplik. Men Mikaela mötte inte min
blick, såg bara glad ut och berättade om ett företag som gjor-
de städprylar som hon hoppades få göra ett samarbete med
snart. Mamma nickade uppmuntrande. Jag måste ha himlat
med ögonen, för Mikaela tittade hårt på mig:
– Alla kan inte ha sitt drömjobb. Det är ju bra att jag kan
vara hemma med Theo länge, jag fattar inte hur jag skulle
kunna lämna bort honom redan. Han är ju så liten.
– Så liten, ekade mamma.
Förr brukade jag hjälpa Mikaela att ta bilder, i alla fall när
det skulle tas bilder av henne och hennes kläder. Sen fick hon
Theo och kontot ändrade inriktning. Nu var det mest bilder