av honom och hans beigea kläder och recept på lika beigea
grönsakspuréer. Jag gillade varje bild, pliktskyldigt och utan
entusiasm. Nån gång när jag var på gott humör kunde jag
sträcka mig till en kommentar. Ett hjärta eller en smiley med
hjärtögon. Jag behövde inte vara orolig för att Mikaela inte
skulle få tillräckligt med uppmärksamhet. Hennes följare
verkade aldrig tröttna.
När min blogg hade som flest läsare låg jag på uni-
ka läsare i månaden. Nu hade jag strax under tusen på
Instagram, mest såna som hängde kvar från bloggtiden. Jag
undrade hur siffran hade sett ut om jag fortsatt blogga och
om jag fått barn.