Jag ryckte blicken från blöjtårtan och såg på kvinnan som
satt bredvid mig. Jag tror det var Lindas kusin, men jag hade
förstås glömt namnet. Hon höll fram en liten burk mot mig.
– För bröstvårtorna, sa hon milt.
– Bröstvårtorna?
– Ja, krämen. Vill du titta?
Jag tog emot den lilla burken hon sträckte mot mig. Den
var i brunt glas, såg artonhundratalsgiftig ut. Den milda
log mot mig.
– Den är bra om man får såriga bröstvårtor, det är ganska
vanligt att man får det. Därför gav jag den till Linda, det är
min väninna som gör den själv. Bara naturliga ingredienser,
inga kemikalier alls.
– Jaha, vad fint, sa jag utan att riktigt förstå vad det var
meningen att jag skulle göra med burken. Den milda lade i
en växel och fortsatte:
– Jag hade dött utan den med Einar, men han fick ju tän-
der snabbt också. Får hoppas den här är sen med det.
Den milda, Einars mamma, smekte sig på magen. Först nu
såg jag att hon var gravid.
– Fast jag är inte gravid, sa jag och försökte ge tillbaka
burken.
– För framtiden kan det vara bra att veta. Skicka den vidare.
Hon blinkade med ena ögat mot mig, hon blinkade fak-
tiskt. Jag försökte att inte tänka på hennes bröstvårtor.
– Dessutom kan man ha den på nagelbanden.
– Vad bra, sa jag och såg ner på mina naglar. Mitt gröna
nagellack var lite avskavt. Den milda tittade ner mot mina
händer. Hon såg att jag såg det och var snabb med att säga: