Olof och jag hade det bra. Jag kunde se våra liv sträcka ut sig
framför oss som långa, sköna dagar. Dagar utan måsten och
tvång, dagar där vi kunde göra vad vi ville.
Jag skulle skriva, Olof skulle jobba och springa. Han skul-
le fortsätta med bandet, de skulle få spela på nån pub varje
sommar. Vi skulle läsa tillsammans, prata om det vi läst. Vi
skulle åka på långa resor, hyra en lägenhet i en sydeuropeisk
stad och äta färskt bröd till varje frukost. Vi hade pratat om
det, om allt det vi ville och kunde göra, bara han och jag.
Vi var båda nöjda med att låta oss vaggas in i en ospän-
nande vardag när vi hittade varandra. Vi var redo. Vi tyckte
det var skönt. Jag hade varit singel länge. Jag saknade inte
festkvällarna, jag saknade inte mycket. Tvärtom njöt jag näs-
tan varje dag av vårt lilla liv. Det fanns en märklig njutning
i grälen om städning och ordning som uppstod efter att vi
flyttat ihop. Det var sånt jag hört att andra höll på med, nu
fick jag också göra det
Jag var äntligen en av alla andra.
Det var så skönt.
Jag hade väntat så länge.