Jag kramar om den plastiga ratten, känner de masserande
träkulorna mot min rygg, och hoppas att Oli inte hinner
äta upp hela matsäcken innan vi stannar nånstans.Trots sin
förminskade form äter han lika mycket som tidigare och
jag tänker att det börjar synas. Hans nacke håller långsamt
på att försvinna under lager av plufsiga kinder och hakor,
hans knän blir allt djupare gropar mellan lår och smalben.
Valkar följer på valkar.
Egentligen borde Oli faktiskt sitta i barnstolen, men
när jag föreslog det blev han förbannad och sade att någon
gräns får det väl vara på den här förnedringen och att han
börjar må illa av att åka baklänges och om han inte får sitta
som folk så stannar han hellre hemma.
Linda bläddrar kanaler på radion, hittar till sist en gammal
sång hon gillar och lutar sig bakåt,och jag blir glad när jag ser
hur glad hon ser ut.Linda och jag skrålsjunger med våra kon-
stiga röster, Oli muttrar, och för någon enstaka minut känns
det som om allt är som det ska.Men sedan slutar sången,och
verkligheten lägger sig över oss som en filt av bly.Vi sitter alla
där och försöker hitta på något att prata om, men det enda
som kommer ut är obekväm tystnad. Sedan spiller Oli saft i
famnen och svär en lång ramsa, och jag kan inte låta bli att
fnissa, orden är absurda ur hans ettåringsmun.
På dagarna är vi alla noga med att tala som barn, det var
svårt i början, men man vänjer sig.