Vi åker längs med tågskenorna, tomma tunga dieseltåg
gnisslar långsamt förbi, deras lysande fönster som akvarier
i diset.Bilen luktar av wunderbaum och mammas smygrök-
ta tobak. Vi har aldrig kunnat förstå hur hon kan tro att
ingen ska märka något. Oli suger på sina fingrar, plockar
upp aluminiumfolieklumpen som smörgåsarna var packa-
de i och slickar upp smör- och leverpastejsklumparna som
blivit kvar i vecken.
Vi glider långsamt fram längs med strandvägen, gatlyk-
tornas orange ljus gör rytmiska strimmor på våra ansikten.
Det finns inte så mycket annat att göra än att åka omkring,
vi vågar inte stiga ut ur bilen ifall vi skulle råka på någon
hjälpsam vuxen som undrar vad tre små barn gör utomhus
ensamma den här tiden. Och även om jag kanske kunde
kila in på bensinstationen och köpa godis så skulle det krä-
va pengar vi inte har. Dessutom gillar ingen av oss godis
speciellt mycket längre.Oli klagar på att han ännu inte lärt
sig gå och undrar om det verkligen tog så här länge senast.
Han är i det där stadiet där han kan klättra upp och stå
lutad mot något men rasar i golvet med kvävda svordomar
så fort stödet försvinner. Gråter gör han sällan, han säger
att han inte gillar ljudet, vilket ändå inte hindrar honom
från att utnyttja det skamlöst när det är något han vill ha.
Jag tänker att jag snart ska börja högstadiet och undrar
om det kommer att vara lika hemskt den här gången. Jag