gick förbi huset förra veckan,stod länge där utanför stängs-
let och tittade in mot skolgården, på det gula huset med
sina kalla mörka trappuppgångar och korridorer fulla med
uppstoppade djur. Det trädkantade gropiga grusfältet, inn-
an de snyggade upp med små bänkar och basketplan.Linda
berättar om hur en tant vänligt men bestämt på biblioteket
föst ut henne från konstavdelningen och in på barnavdel-
ningen, förmodligen för att hon inte skulle få syn på några
nakenbilder och uppröra sitt bräckliga unga sinne. Sedan
hade tanten stått och vaktat i korridoren så att hon inte
skulle kunna slinka tillbaka.
Satkärring, säger Linda.
Vi kommer till en tunnel, dess stora, välvda mynning om-
sluter oss, en tub av orange ljus, och vi försöker alla hålla
andan ända tills vi är ute igen,men ingen av oss orkar och vi
börjar skratta. Jag hostar till, och bilen svajar lite åt vänster.
Det är ingen fara men jag ser Lindas blick i ögonvrån och
får dåligt samvete samtidigt som jag blir lite irriterad på att
hon alltid ska ha en åsikt om alla andras bilkörande.
Det värsta är att vakna på morgonen och i ett par sekunder
tro att allt är bra,och sedan öppna ögonen och se sina korta
ben under Mumintäcket, och komma ihåg allt igen. Det är
så hopplöst att jag släpper ut ett litet skrik och min röst är
pipig och gäll.