Tunneln tar slut, och vi åker en stund på en mörk krokig
liten väg utan belysning, skyltarna dyker bara upp så där
Las Vegasaktigt när billyktorna träffar dem,de gula streck-
en ormar sig under oss. Sedan ändras landskapet långsamt,
väglyktorna blir fler, och vi kommer ut på en bred väg med
industribaracker på båda sidorna. Staden,så som den ser ut
i gammalt arkivmaterial på nyheterna.
Ibland har jag svårt att ta världen på allvar, det är som
om vi vandrat in på en filminspelning eller en oändlig nos-
talgi-temafest. Jag har mittbena och tandställning. Ofta
står jag naken framför spegeln i badrummet och bara stir-
rar, har svårt att förstå att det är jag – den där taniga, hår-
lösa kroppen, det överstora huvudet med sina släta, bulliga
barnkinder.
Jag täcker för delar av mitt ansikte, inspekterar dem en
och en. Ögonen är sig rätt lika, näsan har krympt, hakan
likaså, överbettet kommer att vara korrigerat först om ett
par år. Jag saknar mitt skägg.
Jag får oförklarliga känsloutbrott,vrålar och skriker om löj-
liga saker, kan inte sluta trots att min hjärna förstår precis
vad som händer. Jag kom inte ihåg att det kändes så här.
Vi är noga med att hålla oss till hastighetsbegränsningen.
Tänk om vi fastnade på en fartkamera och pappa fick ett
brev hem med ett foto av oss alla tre i framsätet mitt i nat-
ten. Det kunde vara svårt att förklara.