sekunder (men aldrig mer än tio sekunder) innan hon
säger det.
Andra dagar är det bara grå dimma i minnet och sedan
händer något som utlöser ett minne. Det värsta är om det
är ett minne som jag på något sätt psykat till och kommer
ihåg som lyckligt, och så visar det sig att det roliga och bra
bara är en liten del av ett hemskt och unket traumatiseran-
de snöskred, tunnan man åker ner för vattenfallet med, de
bruna böjda bräderna och den trevliga tjärlukten som är det
enda man minns.
Klockan på instrumentbrädan visar : och vägkosten är
uppäten. Jag startar bilen och börjar långsamt köra tillbaka.
Linda har sovmorgon men jag har gymnastiktimme klock-
an åtta, antagligen innebandy som vanligt, och Oli ska vara
på dagis klockan nio.
Jag stirrar ut över vägen och de dunkelt upplysta husen,
sunkiga liv under sunkiga lampor, soffgrupper och video-
bandspelare som alltid hakar upp sig och scouternas jul-
kalender på tusen köksväggar. Det känns som om livet är
oändligt långt borta.