39
av komplexa sockermolekyler. Jag brukar likna dem vid en stadig
ytterrock med goretexförstärkning.”
Schrödinger hoppade upp på bordet och buffade mot Marius
haka.Datorn spred en skön värme,men just när han skulle sträcka
ut sig på tangentbordet lyfte Marius ner honom igen.”Hysch din
gamla skurk. Om du var en student skulle jag kasta ut dig från
hela kursen. Var var jag nu igen? Ja förstås, du tyckte också det
var lite roligt det där med goretex …” Katten ignorerade honom,
hoppade upp i soffan istället och vässade klorna på Agnes bro-
derade kudde från Indien. Den var henne nästan lika kär som
herdemattan men Marius hade återvänt till sina mikrober och
märkte ingenting.
”Varför har då inte alla våra inneboende streptokocker denna
förträffliga skyddsmekanism? Har ni några förslag?”Marius vände
sig mot sina imaginära åhörare. Trots att det var kursens första
föreläsning visste han på förhand ungefär hur publiken skulle
vara sammansatt. Alla utom de som satt sig i de allra främsta
bänkraderna skulle te sig lite suddiga genom hans tjocka linser.
Erfarenheten sade honom att suddigheten också skulle gälla deras
hjärnor. En del skulle skruva på sig besvärat, men ingen skulle
våga svara på hans fråga.Här vid matbordet,framför datorn,ryn-
kade Marius pannan, pressade in en flik av underläppen mellan
tänderna med pekfingret och väntade. Fortfarande inte ett ljud.
Schrödinger sov med svansen över ögonen. Marius blåste en irri-
terad pust genom näsborrarna och gick vidare i texten.
”Vi kan ju kontra med frågan om varför de flesta av oss klarar
sig utan larmsystem och privata nattvakter.Naturligtvis därför att
det normalt kostar mera än det smakar. Normalt reder sig strepto-
kocken utmärkt utan överrock, precis som vi nöjer oss med att slå