40
igen dörren efter oss när vi går ut.”
Efter åratal av liknande kurser kände Marius stora före-
läsningssalen, som kallades Knipholken på grund av sin ljusa
träpanel, lika väl som sin egen ficka. Inga fönster, dubbla projek-
tionsdukar och ett panelbord som ofta, men inte alltid, krånglade
med kontakterna. Vid pass sjuttio studenter i publiken. De flesta
av dem”antecknade”bakom sina skärmar.Dem brukade han läm-
na åt sitt öde. Mitt i salen en liten grupp intresserade guldkorn
och några dito allra längst fram. Och så förstås, längst bak på
rullstolsplatsen i hörnet satt ju alltid Henri, den snedvuxna poj-
ken med sina förvridna armar i sin datoriserade farkost. En liten
rännil av saliv i vänstra mungipan. Bakom huvudstödet skymtade
hans halvsovande assistent. Henri och assistenten hade båda åhört
Marius inledningsföreläsning och alla hans andra kurser minst
tre gånger redan, men dök ständigt upp på nytt. Vid det här la-
get borde Marius kunna också pojkens släktnamn, men det sjönk
under ytan varje gång han trodde sig ha fått tag i det. Kort, vagt
utländskt, börjande på A eller kanske O? Pojken skulle rimligtvis
aldrig kunna sköta ett normalt arbete, men vem var Marius att
hindra honom från att repetera mikrobiologins grunder? Om alla
hade samma passion för vetenskap som Henri skulle världens pro-
blem vara lösta vid det här laget. Men tillbaka till föreläsningen.
”År fann man att historien är mera komplicerad än så.
S. pneumoniae, vår vanligen så ofarliga näs- och halsstreptokock
delar nämligen boplats med en annan bakterie, Hemophilus in-
fluenzae. Och här handlar det inte om någon fredlig samlevnad.
Strid på kniven snarare,Soprano kontra Lupertazzi.”Nästan ing-
en av Marius unga åhörare skulle begripa referensen, men han lät
den stå kvar ändå. Det var nu trots allt hans föreläsning och inte