Hon måste kissa. Det ska finnas en toalett här borta.
Nu ser hon sina ljusblå Levi’s liggande i en äcklig hög på golvet.
De som var så dyra, hon sparade i evigheter innan hon kunde gå till
Anttila och slå till. Hon tar dem med sig när hon går ut ur rummet.
Strumporna tycks vara hopknölade inne i byxbenen.
Snarkningarna är närmare nu. En dörr en bit bort står på glänt
och hon kikar försiktigt in. Det är en gubbe som snarkar. Han har
ryggen mot dörren och har bara ett par silkiga kalsonger på sig. Ryg-
gen är hårig och full av födelsemärken. Hon vet inte vem det är och
hon vill inte veta.
Hon går förbi flera dörrar, de är alla stängda men hon tycker sig
höra mera snarkningar och andetag.
Var är den där toaletten nu igen, det börjar bli bråttom? Där!
Hon slinker in genom dörren och låser bakom sig. Trosorna är klib-
biga, det river till när hon drar ner dem. När hon låter kisset flöda
svider det så mycket att hon nästan skriker högt.
Trosorna är vita men fläckade av någonting rödbrunt. Är det skit?
Nej, det måste vara blod. Men hon har väl inte mens nu?
Det bultar i huvudet och paniken väller fram, hon är tvungen att
luta sig tungt mot den stora toapappersbehållaren av vitmålad metall
på väggen. Hon försöker torka sig mellan benen men pappret är tjockt
och strävt och det gör förfärligt ont.
Varför minns hon inte vad som hände i går? Hur full var hon?
Varför är alla de andra försvunna? Varför lämnade de henne på den
där soffan? Och varför blöder hon?
Efter en lång stund lyckas hon dra på sig jeansen. Sömmen i gre-
nen skaver så hemskt. Hon struntar i att försöka knäppa dem. Hon
låser upp toalettdörren och stapplar genom korridoren. Hon måste ta
sighärifrån.