att vintern hade kommit så tidigt i år, ibland fick man vänta till
efter nyår innan det blev ordentligt kallt.
Klockan på morgonen brukade Roland ha både omkläd-
ningsrum och vak för sig själv. Vinterbadarföreningen hade fixat
det så fiffigt med vindskydd, värmematta och en pump som gjor-
de att vaken hölls öppen också då det var rejält kallt. Det var bara
att byta om och hoppa i.
Det var med viss irritation Roland noterade att det lyste på
damsidan i den lilla träbaracken. Vad nu? Fanns det faktiskt
någon tant i föreningen som hade tidigare vanor än han? Det
hade han aldrig varit med om. Morgonen efter självständig-
hetsdagen dessutom. Allt kvinnfolk Roland kände hade sut-
tit uppe och tittat på presidentens mottagning i går och blivit
uppspelta över klänningar och kanapéer. De skulle säkert sova
lite längre i dag.
Det var tyst inne i baracken. Roland passade på att stampa ex-
tra hårt då han klev in i tamburen som låg mellan damernas och
herrarnas omklädningsrum. Var det någon dam där inne skulle
hon väl rimligtvis ge sig till känna och titta ut och hälsa om hon
nu inte råkade vara spritt språngande naken. I så fall kanske hon i
alla fall skulle ropa en hälsning. Om hon nu hade något förstånd,
det var ju inte alla kärringar som hade det.
Han lyssnade igen. Det var knäpptyst.
Jaja. Antagligen var det någon slarvmaja som tagit sig ett
kvällsdopp i går och glömt att släcka lampan efter sig. Nu skulle
Roland inte fundera desto mera på saken.
Raskt klädde han om, på med badbyxorna, badskorna, de
tjocka handskarna och ylleluvan. Han svepte handduken om ax-
larna och vandrade hurtigt ut ur byggnaden. Nyckeln till om-
klädningsrummet fick man inte glömma att ta med sig, det skul-
le inte vara något vidare att bli utelåst i kylan i bara badbrallorna.
Sådana fadäser skedde ibland hade Roland hört.