Det var verkligen en majestätisk vintermorgon. Som direkt
från ett julkort. Det snöade fjäderlätt, havsviken låg där gråblå
och gnistrande och det var tyst och stilla. Pumpen nere i va-
ken brummade sakta men också den tystnade då Roland vred på
den lilla timer-dosan på väggen. Det var obehagligt att doppa
sig medan pumpen gick, och den skulle starta om av sig själv
efter tio minuter. Vid det laget skulle Roland vara doppad och
klar. Trots att han var en erfaren vinterbadare stannade han inte
i vaken längre än en dryg halv minut så här års. I februari-mars
skulle han klara av längre stunder igen.
Längst ute vid vindskyddet och badstegen var det mörkt, ljuset
från lampan på barackens yttervägg nådde inte hit. Men Roland
lade som alltid sin handduk på den lilla träbänken och nyckeln
till baracken prydligt ovanpå handduken.
Så tog han några djupa andetag för att stålsätta sig, grabbade
tag om stegen och klättrade målmedvetet ner i det iskalla vattnet.
Åh, för sjutton gubbar, vad kallt det var. Men värt det, det här
var livet.
Då han tog de första ryckiga små simtagen stötte han mot nå-
gonting i vattnet.
Det var märkligt. Det var minst tre meter djupt här. Kunde
det vara någon del av pumpen som kommit loss? Det hade hänt
tidigare, mindes Roland, och han sträckte ut handen för att kän-
na efter.
Nej, det här var någonting större. Det var både mjukt och hårt,
på något sätt. Kändes inte som någon teknisk grej.
Det var först när Roland fick handen full av böljande hår som
han förstod vad det var som låg i vaken.
Äldre kriminalkonstapel Anna Glad var vaken när telefonen
ringde, men allt annat än utvilad. Numera fanns det väl inte en
enda polis som kunde ta ledigt på självständighetsdagen, risken