fanns alltid att någon »fosterländsk« manifestation skulle urarta
i främlingsfientlig kalabalik. Här i småstaden hade det varit
lugnt men i huvudstaden hade det som förväntat blivit tumult i
närheten av presidentslottet. Poliser från hela landet hade kallats
in för att finnas till hands, och Anna hade jourat till -snåret.
Efter att hon kommit hem hade hon inte kunnat somna. Idio-
tiskt nog hade hon hällt i sig på tok för många koppar termos-
kaffe. Och mera kaffe skulle det bli nu, för det blev en rivstart
på den här arbetsdagen.
En morgonpigg vinterbadare hade råkat på ett lik i vaken nere
vid Timmerviken. Det var allt Anna visste i detta skede.
Egentligen var det märkligt att dylikt inte hände oftare, tänkte
hon. Allt flera verkade ägna sig åt det där vansinniga vinterbadan-
det, som de påstod var både hälsosamt och njutbart. Anna klapp-
rade tänder av blotta tanken när hon körde ut mot Timmervikens
badstrand som låg några kilometer från centrum. Hon kunde
omöjligt gå med på att det skulle vara nyttigt att utsätta sig för
någonting så fasansfullt som att doppa sig i havet mitt i vintern,
snarast lät det ju livsfarligt. Och det kanske stackaren i vaken var
ett icke-levande bevis på. Om det nu ens var en vinterbadare, det
kunde ju vara någon som drumlat i också. Det fanns ju de som
passade på att fira republikens födelsedag med rätt mycket sprit.
Att berusade människor drunknade på midsommarafton var ju
regel snarare än undantag, på självständighetsdagen var dylika
incidenter ovanliga, men man kunde ju aldrig veta.
En ambulans stod parkerad bakom den blå träbaracken som
inrymde omklädningsrummen. En svart skåpbil stod en bit bort
och i samma stund som Anna klev ur sin bil bromsade Märta
Hansson in sin Skoda bredvid henne.
– Morgon! Fin i håret i dag! sa Märta muntert.
Anna grymtade till, kastade en blick på sin spegelbild i bil-
rutan och konstaterade att hon starkt påminde om ett av de där