danska lyckotrollen hon samlat på som barn. Hon hittade en
mössa i jackfickan, den drog hon ner över burret och genast såg
hon lite proffsigare ut. Hon måste helt enkelt lära sig att ta en
titt i spegeln innan hon gav sig iväg hemifrån, även om det var
bråttom. Hon tittade avundsjukt på Märtas pigga hästsvans som
guppade och slängde när kollegan raskt gick framför henne runt
baracken och ner mot stranden.
– Sablars fin morgon, sa Märta, jag var precis på väg ut med
skidorna när centralen ringde. Tänkte att jag skulle hinna före
jobbet, men jag får göra ett nytt försök i kväll.
– Så kan det bli, sa Anna och försökte inte ens låta beklagande.
Det var fortfarande mörkt men reflexerna på räddnings-
personalens uniformer syntes tydligt ute på bryggan. De höll på
att rigga upp en strålkastare, antagligen för att kunna avgöra ex-
akt var kroppen låg. Om den nu var kvar, det slog Anna att det
var strömt vid Timmerviken …
Dörren till omklädningsrummet slogs upp med sådan fart att
Anna fick skutta åt sidan och en man i dykardräkt klev ut.
– Ser man på, utbrast Anna, hur hann du hit så jäkla snabbt
Brinkmann?
– Jag bor bara några hundra meter bort, svarade Felix Brink-
mann med ett flin.
Felix var proffsdykare och hade otaliga gånger ryckt in då
räddningsverket behövde hjälp med drunkningsolyckor. Nu
vandrade han målmedvetet ut på bryggan mot räddningsperso-
nalen som pekade och förklarade någonting.
– Vi måste nog montera ner den här vindskyddsgrejen för att
komma åt att lyfta kroppen, sa en av dem.
Dörren till baracken öppnades igen och en äldre man tittade
försiktigt ut.
– Ja, hej. Roland Ström, det var jag som ringde , sa han.
Han försökte låta hurtig men den bleka uppsynen vittnade om
att han var skakad.