det snart börja ljusna och då skulle folk i närheten säkert notera
att någonting pågick ute på bryggan. Det hände allt oftare nu-
mera att röjningar av olycksplatser och vanligt polisarbete blev
direktsändningar på någon privatpersons Instagram. Alla trodde
sig vara nyhetsbyråer numera, det var vansinnigt hur tanklösa
människor kunde vara.
Anna fortsatte att ställa frågor om vinterbadarföreningen och
Rolands rutiner, mera för att vinna tid än för att få direkta upp-
lysningar.
– Hur många medlemmar har ni?
– Vi borde väl vara ett hundratal, men långt ifrån alla är ak-
tiva. Man måste vara medlem för att få en nyckel och jag vill
minnas att vi har tillverkat nycklar.
Rolf förklarade också att de flesta medlemmarna var äldre
damer, som man var han i minoritet. Han hade dock inte varit
förkyld sedan , proklamerade han med stolthet, och det var
vinterbadandets förtjänst.
Anna undrade för sig själv om Roland skulle klara av att upp-
rätthålla sin käcka badrutin efter morgonens incident. Men han
kanske inte var så lättskrämd.
Efter en stund knackade det på dörren och Märta klev in i
tamburen.
– De håller på att ta henne till bilen nu.
Anna bad Roland Ström vänta i omklädningsrummet en liten
stund till och följde Märta ut ur byggnaden.
Ute på bryggan höll Felix Brinkmann på att samla ihop sin ut-
rustning medan mannen och kvinnan från räddningsverket hade
hunnit fram till parkeringsplatsen med båren.
– Får jag se? undrade Anna så fort båren var på plats inne i den
mörka skåpbilen.
Kvinnan (som enligt namnskylten hette Kirsi) klev åt sidan så
Anna fick klättra in.