– Det var ingen idé att försöka återuppliva den här, sa Kirsi,
vi tar henne till Centralsjukhuset så Agneta Eriksson får un-
dersöka kroppen.
Anna lutade sig över britsen i bilen och blev häpen. Hon hade
av någon orsak utgått ifrån att det skulle vara fråga om en äldre
person, men Boel W, om det nu var hon, kunde inte ha varit
mycket mera än fyrtio. Antagligen hade det gammalmodiga för-
namnet och Rolands uppgifter om att det mest var äldre damer
som vinterbadade lett in Annas tankar på fel spår.
Kvinnan hade halvlångt hår som kanske var lite åt det rödak-
tiga hållet då det var torrt. Hon hade en röd baddräkt i sportig
modell och på händerna hade hon någon slags tjocka gummi-
handskar.
– Hon hade sådana där badskor också, de föll av när de lyfte
upp henne, sa Märta som följt Annas blick.
– Ja, det råder ingen tvekan om att hon skulle bada i alla fall.
Hon trillade inte i av misstag, menar jag.
– Nej, så verkar det ju.
De stod båda tysta en stund och iakttog kvinnan på båren.
Anna räknade hastigt ut att ifall detta var den Boel som tagit
ett dopp vid -tiden kvällen innan hade kroppen legat i vaken i
närmare sju timmar. I vatten som bara var en gnutta varmare än
fryspunkten.
– Märkligt att inte strömmarna förde iväg henne, mumlade
Anna.
Felix som dykt upp vid bilen hörde henne.
– Det finns en pump nere i vattnet så vaken ska hållas öppen.
Jag gissar att den fick kroppen att flyta in mot stegen och bryg-
gan, så att hon inte drev iväg åt något annat håll.
– Vet vi vem hon är? undrade Märta.
– Hennes kläder finns i omklädningsrummet men jag hittade
inga personliga grejer som gav någon ledtråd. En Boel Westman