eller Westland eller någonting liknande hade sent i går kväll skri-
vit in sig i ett häfte som ligger där inne. Det är allt vi har just nu.
– Är det inte lite märkligt att inte ha med sig några grejer alls?
Ingen nyckel ens? sa Märta. Det fanns ingenting på bryggan heller,
ingen handduk eller så. Men de kan ju förstås ha ramlat i vattnet?
Anna nickade, fortfarande med blicken fäst på den avlidna
kvinnans nästan violetta ansikte. Märta hade rätt, kvinnan hade
ju bevisligen tagit sig in i omklädningsrummet som enligt Ro-
land alltid var låst, men var fanns den nyckeln nu? Kanske den
faktiskt hade blåst ner i sjön.
– Jag får kolla igenom kläderna på nytt, jag kan ha missat nå-
gonting. Och Roland Ström kan väl gå hem nu?
– Jo, det kan han väl.
Anna gick in till Roland Ström, tackade honom för hjälpen
och dubbelkollade hans kontaktuppgifter ifall han skulle behöva
höras igen. Hon gav honom också namnet på en samtalsterapeut
ifall han skulle vilja bearbeta det han varit med om, men Roland
ruskade bara på huvudet, tog sitt pick och pack och gav sig iväg.
Anna gick ut på bryggan och tittade fundersamt ner i den
cirka tio kvadratmeter stora öppningen i isen. Himlen började
ljusna. Vindskyddet som räddningspersonalen monterat ner låg
längst ute på bryggan och såg ut som en omkullvält rispappers-
lampa av modell större.
Märta kom fram till henne med telefonen i högsta hugg.
– Hittade en Boel Westman, född , i registren. Kan det
vara vår dam? sa hon. Så här ser hennes Facebookprofil ut.
Anna tittade på fotografiet av en allvarlig kvinna med glas-
ögon och rödspräckligt hår i en knut uppe på hjässan.
– Det ser definitivt ut som hon, sa Anna.
– år gammal alltså. Undrar om hon hade ett hjärtfel eller
någonting liknande? Annars ska en så här ung människa inte
kunna dö av vinterbad, speciellt inte en som badar regelbundet.