Rolf Månsson vred på det mittersta ljuset i elljusstaken i köks-
fönstret. Ett varmt orangegult sken lyste upp rummet och han
bestämde sig för att inte tända taklampan ännu. Det var gemyt-
ligt så här.
Han hällde upp vatten i kaffekokaren, en rejäl sats fast det
bara var för honom själv. En tidning låg på dörrmattan och det
stramade till i höfterna när han böjde sig ner för att plocka upp
den, bara för att inse att det ju inte var dagstidningen utan ett
reklamblad.
Det var klart, tidningarna utkom väl inte morgonen efter en
helg.
Höftleden fortsatte att ömma när han återvände till köket.
Tänk, för inte så länge sedan var jag en vältränad herreman i
mina bästa år, tänkte Rolf bistert, och nu är jag en gamyl med
knakande leder. Övergången gick förbaskat fort.
Rolf hade varit tvungen att gå i förtidspension några måna-
der tidigare efter en hjärtinfarkt och en dramatisk incident med
en mordmisstänkt. Han hade varit riktigt illa däran ett tag men
han mådde avsevärt bättre nu. Tyvärr hade han fått vänja sig
vid tanken på att livet aldrig mera skulle bli som förr. Det kän-
des väldigt orättvist, Rolf som alltid varit noggrann med motion
och kost och sådant där, hade han inte förtjänat en pigg och kry
pensionärstillvaro?
Men hoppet var inte ute ännu. För tillfället väntade han på
ett operationsdatum, och om allt gick bra med hjärtoperatio-
nen skulle han försöka sig på försiktig träning igen. Det skulle
knappast bli fler halvmaratonlopp för hans del, men allra mest
lockade seglingen.
Nästa sommar kanske? Medelhavet. Kroatien eller Grekland,
något ställe där havet skiftade i turkost. Vita hus, blåmålade
stolar med flätad sits, våldsamt violetta bougainvilleaväggar och
sådant där mystiskt vittvin som smakade kåda. Där hade Rolf
sin målbild.