Fast om han bortsåg från sitt hälsotillstånd var tillvaron inte
helt pjåkig så här i advent. Det var snöigt och fint ute och Rolf
hade aldrig varit den som våndades över vintermörkret. Tvärtom,
det var bara mysigt.
Han tassade tillbaka till köket och vred på radion. Så här års
hade han ställt in den på en kanal som enbart spelade julmu-
sik. Peter Jöbacks sammetslena stämma fyllde köket medan Rolf
bredde några smörgåsar, tände taklampan och satte sig tillrätta.
Nej, det gick verkligen ingen nöd på honom. Livet hade han
i behåll, en fin familj och en härlig livskamrat i särbon Max.
Dessutom var det snart jul, och som pensionär skulle Rolf för en
gångs skull kunna ta ut allt av adventstiden. Han hade prickat
in några julkonserter i kalendern, julfesten på barnbarnet Leos
daghem och en glöggtillställning med de forna kollegerna. Men
inget jäktande, han skulle känna efter varje dag och stanna hem-
ma och ta det lugnt om det kändes bäst. Kanske koka knäck? Det
hade han inte hunnit med sedan -talet.
Eftersom det inte fanns någon färsk tidning att läsa slog han
upp gårdagens. Han hade bara bläddrat igenom den som hasti-
gast eftersom Max hade sovit över och de suttit och pratat vid
frukosten morgonen innan.
Det stod inte så mycket av värde i tidningen numera, tyckte
Rolf. Ganska deprimerande läsning. Nedskärningar inom vår-
den, indragna tågturer, ett skolhus som slagit igen på grund av
mögelskador, en tveksam recension av en antologi, en notis om
att den årliga pepparkakshustävlingen var inställd på grund av
bristande intresse.
På mittuppslaget möttes Rolf av en stor intervju med stads-
direktören som skulle gå i pension i slutet av januari.
Rolf synade intresserat Kaj-Eric Svartströms brett grinande
ansikte på bilden och konstaterade att han såg ännu mera sliten
ut än Rolf själv. Sådana där påsar under ögonen fick man bara när