antalet sömntimmar var för litet och alkoholintaget för stort. Det
blev säkert ett och annat glas tråkigt rödvin vid olika representa-
tionstillfällen. Och några groggar om kvällarna för att stå ut med
alla magsura kommentarer från missnöjda kommuninvånare.
Svartström sade sig se fram emot mera tid för familjen och resor
till Thailand och radade upp en hel rad med floskler om regionens
lysande framtidsutsikter. Jojo. Rolf misstänkte att det allra skö-
naste skulle vara att lämna de mögliga skolhusen, finansieringen
av den nya gästhamnen som såg ut att spåra ur ordentligt och
diverse andra projekt som inte riktigt gått som planerat. Kaj-Erics
privata framtidsutsikter var antagligen mera lysande än regionens.
Fyra personer var intresserade av att bli Svartströms ersättare,
framgick det också av artikeln. Två män, två kvinnor. Det var
inte så tokigt, tänkte Rolf, hittills hade bara en lång rad gub-
bar innehaft posten, en gumma skulle ju vara välkommen om-
växling. Riikka Halonen kände Rolf bara vagt till, hon var för
närvarande utvecklingschef inom staden. Säkert duktig, men lite
kantig i sitt sätt.
Jasper Jokela var också bekant, den yngsta av de sökande.
Han var en blond man med hår som stod på ända och trendiga
glasögon. Jokela studsade ofta omkring i egenskap av verksam-
hetsledare för olika evenemang som ordnades i staden, konserter,
marknader och andra jippon. En smått enerverande typ som sak-
nade både livserfarenhet och ödmjukhet, men verkade omåttligt
nöjd med sig själv.
Den tredje som sökt tjänsten var en företagare som nyligen
flyttat till regionen. Namnet Jimmy Kjellin lät bekant men Rolf
kunde inte placera det. Och den fjärde, en kvinna med bakgrund
inom utbildningssektorn, beskrevs som en joker i sammanhang-
et. Hon var åtminstone en ny bekantskap för Rolf.
Jaja, en av dem skulle alltså styra staden så fort Svartström satt
sig på Thailandsflyget.