Rolf läste presentationerna av de fyra kandidaterna noga och
kände med ens ett sting av saknad. Valet av ny stadsdirektör
skulle vara ett hett samtalsämne i kafferummet på polisstationen
de närmaste veckorna. Han önskade att han skulle få vara med,
höra skvallret, veta vad som var på gång, bilda sig egna åsikter
och tvärsäkert framföra dem i kön till kaffeautomaten. Så som
han gjort under hela sitt yrkesliv.
Men det var som det var.
Telefonen pep till, ett meddelande från Max.
»Slutar kl , säg till om jag ska ta med mig någonting«, skrev
han. Rolf nöjde sig med att skicka en tumme upp tillbaka, så
som döttrarna brukade göra. De hade hånat honom för att han
tidigare brukat skriva saker i stil med »Det går bra det Ellen,
hälsningar Pappa« i sina meddelanden. Han tyckte helt enkelt
det var artigast så. Men till sist hade han bestämt sig för att bli
lite modernare. Dessutom hade han varit så klen i nyporna under
sjukhusvistelsen att den där enkla tummen upp-krumeluren var
rätt praktisk. Men sådana där emojis vågade Rolf sig inte på, de
kunde tydligen bära på dolda budskap. När yngsta dottern med-
delat att hon blivit underkänd i en tentamen hade Rolf skickat
en gubbe som grät innerligt av medlidande. Varpå dottern sårat
undrade varför han hånskrattade åt hennes misär. Nåjo.
Nu noterade Rolf att han hade ett meddelande till som han
inte märkt. Ex-hustrun Mia skrev »Kommer över med lite mat
till dig vid , ses.«
Rolf suckade och lade ifrån sig telefonen. Ända sedan han fått
komma hem från sjukhuset hade det varit så här. Max och Mia
och ibland också äldsta dottern Elvira tävlade om att vara Rolfs
privata Florence Nightingale.
Max var ju den som Rolf såg som sin närmaste anhöriga nu-
mera, dock hade de aldrig bott tillsammans och skulle knap-
past göra det i framtiden heller. Det fungerade bra med separata