hushåll, om de blev trötta på varandras egenheter var det bara
att åka hem till sig. Arrangemanget hade många fördelar, bland
annat grälade Rolf och Max nästan aldrig. Ibland ville Max vara
för sig själv, det respekterade Rolf och ibland var rollerna om-
bytta. Det var inte konstigt alls.
Ex-hustrun Mia hade i sin tur efter tjugofem år på samma
adress som han väldigt bra koll på Rolfs rutiner och preferenser.
Om hon åkte till mataffären för hans räkning skulle hon med
stor sannolikhet köpa exakt det han ville ha, medan Max kunde
komma dragande med diverse underligheter. När Rolf bett Max
köpa leverlåda hade han fått en egendomlig quinoasallad istället.
Det besvärligaste var att Mia och Max blev omåttligt irritera-
de på varandra, vilket placerade Rolf i en hopplös position. Båda
menade ju väl. Han skulle omöjligt kunna ta sig ur dispyten utan
att någon blev stött. Men han skulle tala om saken med Mia. Det
var trots allt hon som borde backa.
Ett annat orosmoment var julfirandet.
Den första julen efter att Mia och Rolf skilt sig hade hon firat
med barnen och han på jobbet. Men det var före lille Leo föddes.
Nu ville de båda helst fira med barnbarnet, vilket också borde gå
bra. Men Mia och Max kom inte överens så om Rolf firade med
familjen skulle Max bli lämnad utanför och det var ju inte heller
en trevlig tanke. Äh.
Rolf suckade högt mot bilden av den stroppigt flinande av-
gående stadsdirektören i tidningen. »Mera tid tillsammans med
hela familjen« såg Svartström fram emot.
Rolf kunde inte riktigt säga det samma.
Familjen var fantastisk, men man mådde bäst av att uppleva
den i mindre portioner, tyckte Rolf.