På Wispers var jag en »alien«.
»Aliens« stod det på skylten vid den kö jag skulle söka mig
till när jag skulle visa upp mitt pass vid inresa till England.
Där fanns en kö för brittiska undersåtar och en för personer
från samväldet, »The Commonwealth« och så den för »aliens«
och i den fick man ofta vänta länge. I min engelska skola i
Peking var vi alla i samma båt, vartenda barn var utlänning,
vi kom från de länder som hade diplomatiska relationer med
Maos Kina, det fanns brittiska barn och en handfull nordiska
men mest burmeser, indier, pakistaner, indonesier. Kultur-
skillnaden må ha varit större i The Sacred Heart men på Wis-
pers var jag den enda från ett land som ingen visste något om.
Jag hade inte sett South Pacific eller The King and I, jag hade i
själva verket aldrig sett en enda musikal. Jag hade inte lyssnat
på vare sig Tommy Steele eller Elvis Presley, jag hade aldrig
varit på hästkapplöpning på Ascot eller sett tennis på Wimb-
ledon, ja, jag visste inte ens hur poängen räknades i tennis.
Ingen gjorde mig något direkt ont men jag förstod att jag sak-
nade alla förutsättningar att bli det som var viktigast av allt att
vara, nämligen populär.
Ännu idag kan jag känna obehag inför ordet populär.
En vecka varje termin skulle vi sitta vid rektors bord och då
cirkulera så var och en av oss fick sitta bredvid henne åtmins-
tone en lunch och en middag i syfte att lära oss bordsskick,
konversationskonst och annat som hörde till gott uppförande
för unga kvinnor. När det var min tur ställde hon mig en fråga
om Finland och jag började ivrigt berätta men hon avbröt mig
snabbt med orden: »Lilla vän, var glad att du kommit till ett
civiliserat land till slut.«
Såhär efteråt förstår jag att jag inte var den enda som var
olycklig. Det fanns en flicka som kräktes efter varje måltid, det