fanns en som klippte sönder sina kläder, det fanns en som skar
sig, det fanns en som stal, det fanns en som rymde. Det fanns
en som skrev »Hell« – »helvete« – på skolans värmepanna och
blev relegerad.
En bästa vän fick jag först det sista året, pakistanska
Muneeza. Tillsammans kunde vi turvis sucka eller ironisera
över engelsmännens bild av de kulturer vi kom ifrån. När vi
femtio år senare fick kontakt med varandra på Facebook skrev
hon att hon just hittat en teckning jag skickat henne med tex-
ten »Det här är min igloo«.
Under tre och ett halvt år reste jag fram och tillbaka mel-
lan hemmet och Wispers, reste och återvände, reste och åter-
vände. Att resa förblev svårt, för även om jag aldrig kastade
mig till marken hade jag ingen hemkänsla i England, hem-
känsla upplevde jag hos mina föräldrar var de än befann sig
och när mitt flyg landade: Där stod far – och oftast också
mor – och mötte.
Den allra första resa jag själv hade tagit initiativet hade alltså
varit ett misstag, och det var när jag slutade i Wispers som jag
beslöt att jag ville ha ett vuxenliv utan resor. Så blev det inte,
jag fortsatte att resa. När mina föräldrar var utomlands igen,
först i Bulgarien, senare i Indien, tillbringade jag långa perio-
der hos dem men nu var det fråga om besök och själv var jag
redan en människa med ett eget liv, under Bulgarienåren som
student, under Indienåren som mamma till ett litet barn. Jag
reste och jag återvände, reste och återvände, om och om igen
bekräftades jag i att det var en lycka i att få återvända.
När jag kom stod far – och oftast också mor – och mötte.