S
gått upp . och ner ..
Det var nyårsdag, det hade blivit , det var
coronavinter.
Dagarna var korta, flämtande, man gick från mörker till
mörker.
var ett år som hade gjort oss alla illa, vi ville mer än
gärna lämna det bakom oss, men samtidigt var vi rädda för
att hoppas för mycket av det som kommit.
De marsdagar då pandemin just brutit ut försökte vi hålla
oss själva och varandra vid gott mod med orden: ”Vilken
tur att det här inte hände i november!”, men i november
grasserade pandemin fortfarande och inget slut var i sikte.
Det gick inte att blicka framåt utan att också se på det
som varit. Jag tänkte på det fåtal gånger under höstens lopp
då jag fått träffa andra än min närmaste krets: Först var det
den lilla skrivargrupp som jag fick umgås med ett veckoslut i
Åbo. Vi började dagen med munskydd och säkerhetsavstånd
men någon timme senare hade munskydden redan åkt av
och vid lunchbuffén hade vi också glömt att hålla avstånd.
Man kan naturligtvis skaka på huvudet åt detta men det kan
inte hjälpas att det också kändes – och känns – vackert: det
handlade inte så mycket om glömska eller aningslöshet som
om den tillit som hade uppstått i gruppen. Det är säkert just