merete mazzarella
så smittan sprider sig men är inte tillit ändå något fint, en
självklar del av vad det är att vara människa?
Kan vi alls tänka oss att avstå från den delen för gott?
Sedan var det Helsingfors bokmässa som visserligen avhölls
virtuellt men icke desto mindre med författare och modera-
torer på plats i mässcentrum för bandning av samtalen. Min
förläggare var vänlig nog att vänta på mig utanför, hon ledde
in mig, jag kände mig gammal, jag var ju sjuttiplussare och
det med råge, jag var en av vad som har kommit att kallas
”våra gamla och sköra”.
Ve m s, närmare bestämt? har jag ibland undrat, samtidigt
som jag märkt att jag personligen faktiskt trivs med att ledas
och tas hand om, ja, jag trivs bättre och bättre, så bra att det
kanske är det jag nu borde oroa mig över.
I den väldiga, nu surrealistiskt tomma, ekande mässhallen
var vi en handfull människor som – med säkerhetsavstånd,
den här gången ett smått besvärat sådant – inledningsvis
samlades kring ett ynkligt litet bord för att värma upp med
en kopp kaffe. Å ena sidan var jag upprymd över att igen få
vara ute bland folk, å andra sidan var jag blyg, jag mindes
knappt hur jag borde bete mig. Jag hade för mig att det i den
här situationen hör till att låta betydligt mer bekant än man
egentligen är, men jag kunde inte få till det.
Så var det en av oss – en kvinna – som sa: ”När jag i dag kom
ut ur badrummet uppklädd och sminkad började hunden
morra.” Med lättnad förstod jag att jag inte var ensam om
att vara ovan.